Ta med barnen!

Idag är det en demokratins högtidsdag, ett tillfälle att utnyttja vår rösträtt, som i perspektiv är något oerhört värdefullt. Här kan vi gå till valurnorna utan fara för liv och lem och i hemliga val bestämma vilka som ska styra oss ett tag framöver. Jämför med hur det var i Afghanistan i veckan, där både kandidater och väljare gick till valstationerna med livet som insats!

En grekisk filosof sa en gång att ”de som är för smarta för att engagera sig politiskt straffas genom att styras av dårar”! Ligger kanske en del i det, så soffliggarna har ingen ursäkt – och kan i alla fall inte gnälla om samhället utvecklas åt ”fel” håll!

Själv har jag förtidsröstat, något jag egentligen inte tycker man ska göra. Valdagen borde vara ”helig” även för oss svenskar, och speciellt viktigt tycker jag det är att ta med barnen, så dessa konkret kan se hur det går till och på vägen till och från vallokalen få en lektion om vad det hela handlar om och hur viktigt det är. (Ur barnens perspektiv blir dessutom Kristdemokraterna ett extra gott val!)

Men nu har jag inga barn hemma längre, och som nyckelspelare i ett litet parti, vilket dessutom drabbats av strul när det gäller valsedelsutskick till hemmen, så blir det många timmar i vallokalerna. Le gärna mot oss när du kommer!

Och finns inte någon av oss kristdemokrater på plats, så finns valsedlarna ändå att tillgå, nu i bokstavsordning i ett specialgjort ställ – och med (S) högst upp!?

Fredrik på friarstråt

Läs min kommentar till Reinfeldts friarbrev till min fru här.

En bild ljuger mer än tusen ord

Så här i valrörelsens slutskede kan det kännas naturligt att reflektera lite över debattklimatet. Några har undrat hur det känns att diskutera på det sätt som vi politiker gör. Hur berörs man som människa?

För det mesta inte alls, blir svaret, för man är ju ändå helt på det klara med att det inte är för att vi tycker lika som vi väljs in i en politisk församling. Så länge debattnivån är sådan att det handlar om sakfrågor känns det okej, för vi är ju medvetna om att det är en blandning av fakta och värderingar som i debatten lyfts fram på ett subjektivt sätt. Vårt jobb är att presentera tankarna för varandra och väljarna på ett så bra sätt som möjligt. I bästa fall leder det till att våra förslag och idéer får ett positivt genomslag.

Om inte annat får i alla fall våra ”motståndare” klart för sig att det faktiskt finns andra sidor av saken. Därmed kan man känna en viss respekt för de beslut som fattats – även om man inte fick sin vilja igenom! Detta gäller självklart gentemot oppositionen men också internt inom Alliansen. Skillnaden är väl bara den att debatten med de senare inte sker lika publikt… 🙂

En annan skillnad ligger på det personliga planet. Med åren bygger vissa av ens ”motståndare” faktiskt upp en positiv respekt. Det gör att man lyssnar till dem med ett öppet sinnelag, och därmed ökas beredskapen att utan alltför mycket politisk prestige faktiskt ändra ett tänkt beslut, inte bara sitta fast i låsta positioner. I sådana lägen kan plötsligt de ganska förutsägbara mötena med kommunstyrelse eller fullmäktige bli riktigt spännande.

Politiker som aldrig hemfaller till osakliga personangrepp finns det alltså all anledning att lyssna till och ta på allvar. (MP):s Mikael Clemens hör definitivt till den gruppen. Johan Rocklind, (S), har också mognat. I förra valrörelsen lät han presentera sig genom att publicera en niddikt om Reinfeldt, vilken jag inte uppskattade, varken som litteraturkritiker eller politiker, men hans inlägg i debatten kännetecknas nu av en nyansrikedom som vi inte alltid upplevt från oppositionens sida. Det bådar gott för framtiden.

Osakligheter och irrelevanta påpekanden ska inte ha någon plats i debatten. Inte heller rena personangrepp, och det är tur att sådana är ganska sällsynta, för de sliter ganska hårt på en mentalt. Att gå in i svaromål blir ju sällan meningsfullt. Man får bita ihop och hoppas på att allmänheten är så klok att den genomskådar det hela. (Men helt säker kan man väl aldrig vara…)

Låt mig avslutningsvis berätta om det angrepp på oss Allians-politiker som gjort mig mest upprörd under mandatperioden. Jag kom in på Gerdtmans för att köpa ett par nya träskor och höll på att helt glömma vad jag kommit dit för. På disken fick jag nämligen syn på en protestlista med en bild längst upp, en bild som i vanlig ordning sa ”mer än tusen ord” – och var ett rent falsarium!

Rubriken löd något i stil med ”Så vill våra politiker bygga i Gnesta”, vilket var en ren lögn, både vad gäller att och hur! I den nyss utdelade Allians-tidningen kan du läsa mer om den här s k ”byggprocessen”, men låt mig försäkra dig att inget i de ritningar som byggbolaget Veidekke lanserade kom i närheten av att skymma vattentornet på detta sätt och från sjösidan sabotera Gnestas silhuett. Möjligen kunde man ha anat en översta våning i höjd med de lägsta trädtopparna på bilden!

Givetvis fick protestlistan över tusen påskrifter. I den mån de undertecknande blev lurade enbart av den förfalskade bilden, är det bara att beklaga. Fantasibilden producerades av en privatperson, inte av någon politiker, och därmed brydde sig inte pressen om att ge denna osakliga kampanj den kritiska granskning den sannerligen förtjänat.

Snarare förvandlades SN och övriga media, t o m TV, till språkrör för lobbygänget, lät oss politiker schavottera på ett – som jag tycker – högst oförtjänt sätt. Jag håller nämligen helt med. Politiker som ville bygga det som presenterades på bilden förtjänar inte att bli omvalda. Men varken jag eller mina Allians-kollegor hör till dem, och från vårt håll finns ett beslut att inte gå vidare med planerna på byggnation uppe på Gnestahöjden.

På vår hemsida ligger ett brev jag skrev som svar till en av de upprörda aktivisterna, just när förslaget från byggfirman presenterats. Ta gärna del av det!

Klüftigare med helhetsperspektiv

Kommer någon ihåg Carolina Klüft? Det var hon som var bra på det mesta men sen valde att satsa bara på en disciplin. En del partier liknar faktiskt henne. Man vill bli bäst på bara en sorts politik, trots att mogna väljare nog tycker att det vore bättre med en genomtänkt helhet.

Är politiken på specialområdet sedan helt uppåt väggarna, så borde det leda till total brist på framgång. Att (SD) ändå nått relativa framgångar i opinionen, beror förmodligen på att det finns alltför många som inte vill eller klarar av att tänka på mer än en sak i taget.

Alla nuvarande riksdagspartier har alltså tvingats jobba fram heltäckande program, även de som kanske inte hade det från början. Ändå kan man fundera på om inte vissa av dem bara genom sitt namn får lite extra draghjälp och lättare lockar (unga) väljare, som inte hunnit samla erfarenheter från alla livets skeden.

De flesta partinamn är tämligen svårtolkade. Vem kan ana att centern förespråkar de-centralisering? Moderaterna blir inte mer begripligt med prefixet Nya, och att folkpartiet genom sitt namn skulle locka till sig extra mycket folk verkar inte troligt.

Men miljöpartiet har en uppenbar fördel här. Så här skrev faktiskt en 45-årig man i SvD apropå sitt partival:

“Är man som jag måttligt intresserad av politik är MP det säkraste valet. Det är ett fegt sätt att rösta, men en enkel väg till mildrat samvete. Miljöpartiet – kan det namnet stå för annat än gott?”

Vissa partier behöver alltså inte direkt anstränga sig för att attrahera väljare. Ett positivt laddat namn räcker tydligen mer än väl!

I SVT:s Elfte timmen driver Mikael Tornving på ett förtjänstfullt sätt med partiernas propaganda. En av hans yrvakna slutsatser blev att det nog inte bara var (MP) som ville ha en ”bra miljö”. Även (C) vill enligt sina affischer vara med på det tåget, och personligen vill jag hävda att också (KD) bör räknas in i skaran. Fyra exempel på det:

• Basen för vårt ambitiösa miljöprogram var (numer fristående) debattören Björn Gillberg med och tog fram, ett arv partiet sedan byggt vidare på utifrån vår grundläggande förvaltarskapstanke.
• På ett (KD)-mandat har på senare tid Anders Wijkman gjort oerhört stora insatser för miljön, både i Europa och världen. Ett bra exempel på hans sakkunskap och engagemang finner man i en utmärkt artikel om hur tillväxt bör definieras, tankar jag gärna skriver under på.

Mikael Clemens uttryckte i en kommentar till min blogg 30/6 att vi stod långt ifrån varandra i synen på tillväxt. Jag är inte så säker på det utan tror han missuppfattade mig där, för Wijkmans synpunkter ligger alltså närmare mitt synsätt. Däremot har tänkta samarbetspartnern (S) satsat på ”tillväxt sedan 1889” och se vart det har lett oss…

• Helsingborg blev årets miljökommun. Trots eller på grund av att kristdemokraten Lars Thunberg leder miljönämnden? I mina ögon självklart det senare…
• Själv är jag humanist, inte naturvetare och miljöexpert, men när det 1980 var folkomröstning om kärnkraft ”stod jag på barrikaderna”. Vid högstadiets temadag företrädde jag Linje 3, där för övrigt en ung Mats Odell var en av kampanjgeneralerna.

Intressant att notera är nu hur det annars så miljömässigt oförvitliga (MP) i en tänkt kollision* med de röda partierna nu också tvingas ”dagtinga med sitt samvete” för att få igenom i alla fall några viktiga bitar av sitt ambitiösa program. Det där känner vi förstås igen från Allians-arbetet, fast då inte bara kring en fråga.…                                                                    * Det är väl så det bör stavas?

 Carolina, varför inte återgå till sjukampen! Precis som vi partier gör du dig bäst med många strängar på din lyra – inte bara längdhoppet!

 Och du som är väljare, se till att inte hoppa i galen tunna genom att rösta fram ett enfrågeparti som (SD) utan någon genomtänkt helhet i samhällsanalysen! I stället utmanar jag dig att analysera oss andra i jakt på den helhet du bäst kan identifiera dig med – och då är det nog inte bara en aspekt som behöver vägas in…

Välkommen också till min privata F-blogg för några konkreta miljöexempel ur min vardag!

Demensfrågan får (S)-politiker att svaja

Ingen har sagt det rakt ut, men mina bloggtexter är i längsta laget. Jag vet. Men ibland är tillvaron tyvärr(?) inte så förenklad som det mediemässiga idealet kräver.

Låt mig – i väntan på ett längre inlägg mot slutet av veckan – konstatera att (S) nu svajar rejält. Så in med kändisarna och veteranerna!

När man läser äldreminister Maria Larssons analys av Ylva Johanssons turer kring demens-skandalen i Piteå inser man varför det behövs förstärkning utifrån…

• 0

Opolitiska lärare?

Under denna vecka har vi i skolan fortsatt träningen i argumentationsanalys, nu med ett dagsfärskt exempel. Tisdagens SN domineras av ”nyheten” att Gnesta har ”näst sämsta skolan” i landet!

Första uppgiften: Kolla avsändaren!

Statistiken allt bygger på kommer från Lärarförbundet, en organisation som enligt stadgarna ska vara opolitisk! Sant eller…?

Andra uppgiften: Definiera nyckelord!

Vad betyder i deras värld ”bra” och ”skola”? Är vi t ex överens om att graden av behöriga fritidspedagoger är helt avgörande? Eller att lärarlönerna är så höga som möjligt?

Självklart har jag inget emot höjda löner för lärare, men jag känner flera ”underbetalda” lärare som gör ett fantastiskt jobb, något eleverna som intervjuas också ger uttryck för. Generellt har vi alltså en lägre lönenivå än i storstadsområdena, men gör det vår skola ”sämre”? Vi som valt att bo och arbeta i en kommun med ”stadens lugn och landets puls” har kanske annat vi värdesätter än bara lönekuvertets storlek. (Jämför mitt förra blogginlägg!)

Tredje uppgiften: Granska statistiken!

Mark Twain yttrade den berömda sanningen att det finns tre typer av lögn: ”lögn, förbannad lögn – och statistik!”

Nu tittar vi på ytterligare ett av Lärarförbundets kriterier för ”den goda skolan” och finner att många barn som går i den ”skolan” knappt har fyllt ett år! Då heter det nämligen förskola, och där ska man ha så hög procent ”elever” som möjligt för att toppa rankingen. En kommande bröstpumpslag får väl förbundet att jubla av lycka…

För att i stället göra föräldrar och småttingar på gott humör har en del kloka kommuner, t ex Gnesta, satsat på att erbjuda ett vårdnadsbidrag, vilket då leder till att man rasar i statistiken. Så hur opolitiskt är egentligen Lärarförbundet?

SN:s journalister och redaktörer borde ha haft ansvar för att lite mer kritiskt granska materialet de fått, men chansen att få till sensationsrubriker var väl mer lockande. Därmed fick det den vinkling det fick. Förtjänstfullt dock att även några elever – som inte heller kände igen sig i bilden – fick komma till tals.

Själv får jag väl glädja mig över vilken fantastisk kvalitet det måtte vara på våra skolor, om vår kommun verkligen skulle vara den näst sämsta i landet… 🙂

Och givetvis över att jag är med i Lärarnas riksförbund!

Plånboken i högsätet?

När jag hämtade in DN i söndags, möttes ögonen av rubriken ”Så påverkar valet din plånbok” – och för ett ögonblick blev jag beklämd. För mig handlar valet om så mycket mer än detta rent egoistiska perspektiv.

”Femhundralappen till breda inkomstgrupper är smart retorik för att vinna över marginalväljare, för vilka pengarna gör skillnad,” skriver SN på ledarplats idag. Ännu ett exempel på fenomenet!

När politiker av alla schatteringar försöker locka över väljarna till sig med valfläsk – ungefär som när partierna lockar barnen till just sin valstuga med de godaste karamellerna – så får det mig nästan att må illa. Att det ska behöva vara så!

”Jamen, det är lätt för dig att säga, du som inte behöver vända på slantarna.” Så kanske någon med visst fog vill invända, och visst kan man fundera över den invändningen. Dock vill jag minnas att jag såg mer ideologiskt och mindre ekonomiskt på det hela redan när jag som ung fyrabarnspappa under en period levde med familjen på ”existensminimum”.

Johan Rocklind refererar i sin blogg till det klassiska filosofiska dilemmat att försöka skapa ett samhälle just som man skulle vilja ha det för sina ofödda barn. Den tankegången tycker jag känns betydligt mer fruktbar för min politiska kompass. Visst ska ”plånboken” då få finnas med på ett hörn – men den blir inte det allena saliggörande!

Nåväl, till frukosten började jag bläddra mig framåt i tidningen och möttes då av en glad överraskning. På debattsidan bjöd Göran Hägglund på ett inlägg som fick mitt inre att fröjdas, ett tydliggörande av vad årets valdebatt egentligen borde få handla om. Där kunde jag äntligen få känna igen mig! Det kanske du också gör?

Stackars oss småpartier!

Apropå Mikke Schiréns valblogg 9 sept

Du ondgör dig över att du inte fick vara med och chatta, för dumma tidningen släpper bara fram två partier. Tyvärr, kamrat! Det där är nog något vi ”små” får leva med. I stället får vi glädja oss över att vi trots allt fick vara med i några andra sammanhang, t ex i radio och bland pensionärerna.

Själv gläder jag mig åt att vårt parti sedan länge fått vara med i TV:s avslutande debatt. Det fanns inte på kartan när vi under pionjäråren låg runt 2 % i opinionen. Och var man inte med i TV, så fanns man inte i väljarnas ögon! En evigt ond cirkel, som aldrig tycktes brytas…

Apropå det är det intressant att notera vad som hände i England i år. Där har man av tradition haft ett valsystem som är uppbyggt för att cementera en maktkamp mellan bara två partier – och utesluta alla andra! Nu fick för första gången ett tredje parti, Liberalerna, vara med i TV-debatterna, vilket ledde till att den politiska kartan nu helt håller på att ritas om…

Lite historiskt svenskperspektiv kan kanske också intressera. Vår spärr på 4 % är ju ett spöke för oss mindre partier. Tur för er i (V) att den inte fanns 1968, när ni bara fick 3 %, eller hur? Då kunde ju även ni ha dömts till evigt utanförskap, för det var med hjälp av den vi i (KD) hölls utanför riksdagen – och därmed också TV-debatterna! Bara ”riksdagspartier” fick vara med då, hävdade monopoltelevisionens ledning, som dock snart visade sig mer opålitlig än opolitisk…

Varför en spärr på just 4 % förresten? Jo, ursprungligen låg förslaget lägre, men då var det (FP) som drev fram en höjning. Den snart utplånade frisinnade falangen inom det partiet upplevde (KD) som ett hot, och säkraste sättet att eliminera konkurrensen från vårt lilla parti var att kunna hänvisa till ”bortkastade röster”…

Men den effektivaste spärren fanns faktiskt i etermedia, som alltså visade sig helt opålitliga. Plötsligt började nämligen den gamla, förment orubbliga men på ett sätt neutrala regeln om ”riksdagspartier” svaja betänkligt, och under senare år har ett element av godtycke kommit in.

Hur blev det när icke riksdagspartier började ligga på 10 % i opinionen? Jo, ”journalistiskt intressant” att ha dem med!

När (MP) efter en första mandatperiod åkt ur riksdagen, vad gällde för dem vid valet därpå? ”Välkomna, ni är ju ändå ett ’etablerat’ parti!”

Hur blir det nästa val om (SD) kommit in och något annat åkt ut? Vilka regler gäller då?

Nu råder alltså djungelns lag i stället för tydliga regler – Jämför med våra valaffischer! – för konkurrenten TV4 gör ju vad som helst som maximerar tittarantalet …

I några blogginlägg har du uttryckt att Allians-partiernas ”smutsiga byk” bakåt i tiden utesluter samarbete med oss. Jag köper väl inte alla dina påståenden kring detta men tycker nog du borde ta av dig dina rosafärgade glasögon och betrakta verkligheten, både av igår och av idag.

Vilket parti har under alla år varit er främsta motståndare? Jag har nyligen läst Guillous memoarer, och där blir svaret tydligt, precis som i artikeln om Vänsterpartiet i senaste numret av Populär historia: ”Antikommunismen genomsyrade LO. Säpo, militär, socialdemokrati och fackföreningsrörelse samverkade för att stoppa … kommunistisk infiltration…”

Vid debatten på Strömmentorget igår fick varken du eller jag vara med, så du satt där i ett hörn med ditt bokbord. Men vem hade den här gången censurerat ditt deltagande? Inte tidningen utan just den som inbjudit till debatten, dvs. ett stort parti som helst inte vill låtsas om att vi små existerar – Socialdemokraterna!

Självklart ville de ha just (M) som motståndare, så att folk ska få känslan att de likt S:t Göran mot draken tar en tapper strid mot det hemska ”högerspöket”. Därför fick inte heller jag någon inbjudan… 😦

Jag tror vi små kan vinna på att hålla ihop ibland. Om du känner för att prata med mig någon gång, kan jag berätta varför (S) blev så ilskna, när jag en gång var med och drev fram en ändring av regelverket för kommunalt partistöd, vilket på ett oskäligt sätt gynnade just de största partierna.

Gissa vilka som en gång beslutat om de gamla reglerna! Just dina röda ”kamrater”! Men lycka till nu med samarbetet! Ett litet tips: Varför inte kolla lite med några andra hur de upplevt det, allt ifrån dina vänsterföreträdare (Westling m fl) till våra lokala centerpartister!

Och i kväll möts Reinfeldt och Sahlin i TV-duell…

Apropå Ohly och bröstpumpslagen

Gnesta har på senare år hamnat i händelsernas centrum. Precis som lokalpolitikerna har Mona Sahlin i sommar stått på Strömmentorgets scen och svarat på frågor i radio under ihållande regn. Orsaken? Jo, hon var på besök hos Lars Ohly, som har ett hus precis utanför kommungränsen – precis som Göran Persson, vars hus dock är större…

Båda dessa herrar stöter man ibland på i affärerna i Gnesta centrum, och inne på VVS-firman passade jag i somras på att berömma (V)-ledaren för insatserna i politikerversionen av På minuten. För han är ju både trivsam att lyssna till och smart.

Problemet är det budskap han har i valrörelsen, ett budskap som går ut på att individernas valfrihet ska beskäras så mycket det bara går. I TV-utfrågningen i söndags kväll blev det helt uppenbart, och när han kom in på tankarna på ”bröstpumpslagen”, var det som om jag plötsligt fick lite ny inspiration. (Kombinationen skolstart och valrörelse är ingen höjdare, när dygnet bara har 24 timmar…)

Vägvalet i det här valet är viktigt, och jag kan bara beklaga att (MP) för att få gehör för sina viktiga perspektiv sett det som strategiskt rätt att liera sig med de röda. Nu cementeras blockpolitiken – och med orimligt starkt inflytande från yttersta vänsterkanten, sedan Mona Sahlin av fackförbundsfalangen inom (S) tvingades att släppa in de gamla kommunisterna från kylan.

Nej, jag vet att Lars Ohly inte längre bör kallas ”kommunist”, och självklart ska han och andra vänsterpartister inte automatiskt lastas för det som hände i t ex gamla Sovjet – där för övrigt miljöhänsyn inte existerade! Problemet är dock att hans synpunkter fortfarande så tydligt bygger på den ideologin, och i utfrågningen kom han alltför lindrigt undan när det gällde t ex utrikespolitiken.

”Om vänsterledaren inte behöver stå till svars för sitt partiprogram från 2008, och hur dess marxism-leninism påverkar en framtida regerings perspektiv på världen och svensk ekonomi, rekommenderar jag alla att själva ta del av detta obehagliga dokument”, är slutklämmen i Peter Wolodarskis klarsynta analys i lördagens DN. Läs gärna hela artikeln !

Argumentationsanalys

Som svensklärare ser jag det som oerhört viktigt att träna eleverna i argumentationsanalys. Under åren har jag samlat på mig en del belysande exempel att utgå från, exempel som givetvis måste hålla för en objektiv granskning och balansera olika perspektiv.

Oftast kör vi det här kursmomentet i slutet av nian, när elevernas allmänna mognad och förmåga till abstrakt tänkande nått som högst. Som neutral tjänsteman och lokal politiker är jag då förstås noga med att mina lektioner inte ska kunna uppfattas som fördold propaganda för en viss åsikt utan enbart som ett redskap eleverna kan ha med sig för att genomskåda politisk eller kommersiell propaganda under resten av livet.

Under årens lopp har det ofta hänt att vuxna elevassistenter funnits med, och det har känts bra, eftersom de då blivit vittnen till att min undervisning inte varit partisk. Att en av dem som sist var med har koppling till lokala (V)-politiker, kändes faktiskt extra positivt.

Vart fjärde år kör vi det här momentet redan i början av läsåret, alltså i anslutning till valrörelsen, som ofta bjuder på härliga exempel att utgå ifrån, och när det i torsdags var debatt i P4, stod några av mina elever i publiken på torget. Än har vi inte hunnit särskilt långt i kursen, men jag hoppas att de ändå klarade av att genomskåda några av de debattknep som bjöds, när argumenten ven genom etern.

Från (V) hävdades till exempel att befolkningsutvecklingen nu gick åt fel håll och det lokala ”näringslivet” redan blivit lidande på grund av den ändrade skolorganisationen! Om jag minns rätt bejakade sedan t o m (S)-kompisen Johan Rocklind det faktum att elevunderlaget i Laxne under många år minskat TROTS att alla årskurser funnits på plats! Ett orsakssammanhang där är alltså inte helt lätt att leda i bevis på ett objektivt sätt. De som är lite mer insatta i läget drar inte ens i valtider så förhastade slutsatser som Mikke Schirén gjorde, men vänsterns toppnamn såg till att ha sin (= vår!) plånbok öppen under hela debatten, vad det än handlade om!

Schiréns ”bevis” för tesen om näringslivets lidande, det var att Laxne handel nu aviserade nedläggning efter sommaren! Orsak och verkan i hans förenklade samhällsbild! Vi som följt kommunen ett tag vet dock att den hotade existensen för affärsverksamhet i de minsta samhällena inte är något nytt. Laxne handel har under åtskilliga år stängts och öppnats, stängts – och sedan öppnats igen inför sommarhalvåret. Och hela tiden har skolan i norra kommundelen funnits där ograverad – ja, den har ju t om flyttats till samhället! – men inte har det hjälpt. Lanthandelns överlevnad handlar i första hand om köptrohet från dem som bor där, i andra hand om tillräckligt underlag och i tredje hand om affärsmässig förmåga hos ägarna.

Jodå, förekomsten av en skolenhet kan ha stor betydelse för om ett samhälle ska utvecklas eller inte. Så långt är jag med. Det var ju därför jag en gång – trots viss intern kritik i partiet – röstade för byggandet av Laxne skola. Det är därför vi sedan som parti ställt oss bakom flera detaljbudgetar som inneburit att skolan trots svagt elevunderlag fått finnas kvar mitt i byn, en viktig form av ”infrastruktur”. Men till skillnad från (V) lever vi i en verklighet, där vi med tillgång till färska siffror också behöver anpassa oss efter dagsläget. Stirra sig blinda på en föråldrad karta får andra roa sig med – så länge de inte ägnar sig åt att vilseleda andra!

Debatten mellan Jan Björklund och Mats Pertoft i Aktuellt häromkvällen var också argumentationsmässigt intressant. När förra årets svenska nior gick ut med sämre betyg än tidigare, framställde (MP) det reflexmässigt som Alliansens fel! Eftersom jag är insatt i skolvärlden, kan jag (tyvärr) konstatera att inte särskilt många av skolminister Björklunds förslag hunnit slå igenom i skolans vardag. I vissa avseenden är utbildningsväsendet inte så flexibelt som man kunde önska – och det tar tid att ”vända en Atlantångare”…

 Bortsett från den egna, ofrånkomliga ansvarsbiten är alltså de elever som gick ut i våras ”frukten” av kommunernas bristande satsningar på skolan, och när grunden lades för avgångseleverna var den kartan huvudsakligen röd, precis som de enligt Björklund ”flummiga” direktiven från högsta ort. Jag kan inte annat än att på tämligen objektiva grunder ge honom rätt. Pertofts argumentation utgör enbart traditionell valpropaganda, vilken borde vara lätt att genomskåda t o m för grundskoleelever– även om de inte gått hela kursen än!